Som barn läste jag Zlatas dagbok skriven av Zlata Filipovic under belägringen av Sarajevo och funderade på hur det kunde komma sig att hon inte verkade vara på det klara med vad Bosinenkriget gick ut på fast hon levde mitt i det. Själv har jag vuxit upp på tryggt avstånd från kriget men ändå mitt bland nyhetsrapporterna om det men ändå är jag inte riktigt på det klara med vad som hände. Under de senaste veckorna har jag läst två böcker där Sarajevo spelar en central roll och som av allt att döma kanske kommer att forma min uppfattning av kriget i all sin råhet mer än någon nyhetsapportering lyckats göra.
Jag hade ursprungligen tänkt kombinera mina kommentarer om Alexandar Hemons och Igor Štiks böcker i ett inlägg, men det verkar vid närmare eftertanke inte riktigt rätt, de förtjänar var och en sitt eget utrymme.
När jag började läsa The Question of Bruno (svenskspråkig titel: Frågan om Bruno) av Alexandar Hemon visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag hörde boken nämnas i en podcast-sändning från Stanford U och när jag sökte upp boken kom jag inte längre ihåg vad som hade sagts om den vad det var som hade gjort mig intresserad.
Är boken en roman? Är den en novellsamling? Jag är fortfarande inte riktigt säker, men bra är den, boken med berättelserna som med återkommande namn och interna referenser hänvisar till varandra. Från barndomsminnen av en semesterresa till en ö och uppväxten i Titos Sarajevo, spioner och släktingar, till rädslan för prickskyttar, att komma underfund med ett nytt land, och oron över dem som lämnats kvar i den belägrade staden lyckas boken vara både hjärtskärande och humoristisk, ofta båda på en gång.
Författaren skriver på engelska, ett språk han tog till sig efter att han blev strandsatt i USA där han befann sig när kriget bröt ut i hans hemland. Det är beundransvärt att han kan uttrycka sig så väl och vara så underfundig med ett språk som han inte har lärt sig som barn och dessutom har jag på det här sättet haft glädjen att kunna läsa boken på originalspråket.
Honung upp till randen 