Den gode doktorn

The Good Doctor (svensk titel: Den gode doktorn) av Damon Galgut är en komplicerad roman och berättaren Frank Eloff är en komplicerad ch desillusionerad karaktär. Han är läkare på ett sjukhus någonstans i Sydafrika efter apartheidens fall någonstans nära någon av landets gränser. Sjukhuset kan knappast kallas ett sjukhus för där finns varken mediciner eller mycket annat som behövs för att erbjuda vård, men så är inte patienterna heller många: människorna i trakten förhåller sig misstänksamt till sjukhuset. Samhället är grundat av byråkrater, livlöst och deprimerande och någonstans i bakgrunden förekommer smuggling och man kan skymta traktens tidigare ”diktator”, en kuslig och grym krigsherre.

Till sjukhuset kommer Franks motsats: den unge läkaren Laurence Water dyker upp med sina idealistiska förhoppningar om att framtiden kommer att bli fin och att han ska göra något av betydelse. Männen delar rum och arbetsuppgifter och blir både vänner och fiender på samma gång. Ras och Sydafikas närhistoria tas upp på ett fint och gripande sätt genom karaktärer som till exempel de båda vita männens chef, den svarta kvinnliga läkaren Dr Ngema eller Franks hemliga svarta flickvän Maria.

Romanen är knapp men beskrivande på samma gång och mycket av det som jag tycker om i den är hur den lyckas ta upp frågor genom konflikter och reaktioner hos de komplicerade huvudkaraktärerna. Båda är självcentrerade på sitt eget sätt, båda är mänskliga. Jag gillar att läsaren inte riktigt vet vem som är den gode doktorn och inte kan vara säker på hur pålitlig berättaren är. Mycket intressant läsning alltså!

”But that’s all past now. It doesn’t matter any more.”

”The past has only just happened. It’s not past yet.”

Damon Galgut är en skicklig författare och jag har tidigare läst och förundrats av hans bok The Beautiful Screaming of Pigs och senaste roman In a Strange Room som liksom The Good Doctor nominerades till Bookerpriset när den kom ut år 2010. Efter att ha läst The Good Doctor lyssnade jag på BBCs World Book Club där författaren medverkar och kan också helhjärtat rekommendera programmet.

Read Full Post »

Mrs Dalloway

Romanen Mrs Dalloway av Virginia Woolf utspelar sig både under en enda sommardag och under ett helt liv. Bokens två huvudkaraktärer Clarissa Dalloway och Septimus Warren Smith möts aldrig men Virginia Woolf använder skickligt deras väldigt olika liv som spegelbilder under en dag i 1920-talets London. Clarissa är societetsfrun som styr och ställer för den fest hon ordnar samma kväll, hon funderar på sitt liv och på sin ställning i Londons sällskapsliv och blir smått skakad av att återse sin gamla beundrare som återvänt efter många år i Indien. I motsats till Clarissas rätt behagliga tillvaro är Septimus krigsveteran med trauman efter förlusten av en god vän i kriget. Läsaren får följa med både vardagliga händelser, Clarissas funderingar, Septimus hallucinationer och diverse bikaratärers observationer.

Det är svårt för mig att förklara vad det är som gör boken så märkligt förtrollande men efter att ha läst romanen börjar jag tycka som Michael Cunningham sagt om Mrs Dalloway och Virginia Woolfs sätt att skriva: att det inte finns några oansenliga liv, bara bristfälliga sätt att se på dem.

Boken är full av minnesvärda och djupsinniga stycken, ett av de vackraste är kanske det där Septimus som ser sig omkring i Regent’s Park:

He had only to open his eyes; but a weight was on them; a fear. He strained; he pushed; he looked; he saw Regent’s Park before him. Long streamers of sunlight fawned at his feet. The trees waved, brandished. We welcome, the world seemed to say; we accept; we create. Beauty, the world seemed to say. And as if to prove it (scientifically) wherever he looked at the houses, at the railings, at the antelopes stretching over the palings, beauty sprang instantly. To watch a leaf quivering in the rush of air was an exquisite joy. Up in the sky swallows swooping, swerving, flinging themselves in and out, round and round, yet always with perfect control as if elastics held them; and the flies rising and falling; and the sun spotting now this leaf, now that, in mockery, dazzling it with soft gold in pure good temper; and now and again some chime (it might be a motor horn) tinkling divinely on the grass stalks — all of this, calm and reasonable as it was, made out of ordinary things as it was, was the truth now; beauty, that was the truth now. Beauty was everywhere.

Read Full Post »

Stephen King om att skriva

Stephen Kings bok On Writing: A Memoir of the Craft är en blanding av självbiografiska anekdoter och som författaren säger ”allt” han vet om att skriva. Han är noga med att framhålla att det här inte är någon självbiografi, utan en samling minnebilder som beskriver hans utveckling till författare. Underhållande och roliga är de i alla fall och ärliga också så oberoende vad man kallar dem är de givande att läsa, och det är också den detaljerade beskrivningen av en alvarlig bilolycka som nästan tog livet av honom som finns med i slutet av boken.

Den delen av boken som handlar om att skriva fokuserar fräscht nog på både språk och på idéer. Stephen King menar att inga författare vet var deras idéer kommer ifrån, så det finns inte så mycket att skriva om det, men att det man kan göra om man vill bli bättre på att skriva är att läsa och skriva kopiöst. Själv skriver han 2000 ord per dag när han håller på med en bok, men rekommenderar ett lite lättare program för den som är nybörjare, säg 1000 ord till exempel.

On Writing var en uppmuntrande bok att läsa speciellt så här i november medan jag själv kämpade med att skriva minst 1667 ord per dag på min NaNoWriMo ”roman”. Det kändes riktigt trösterikt att läsa att till och med Stephen King ibland måste kämpa hela dagen med att få ihop sina 2000 ord, för jag hade redan börjat tro att jag är onormalt långsam när jag läste att en del deltagare skriver sin dagliga dos ord på bara 20 minuter. Tala om prestationskrav! Men till och med långsamma jag fick ihop alla de obligatoriska 50 000 orden med god marginal också i år.

Ett av mina favorittips från On Writing var det här:

[…] put your desk in the corner, and every time you sit down to write, remind yourself why it isn’t in the middle of the room. Life isn’t a support system for art. It’s the other way around.

Read Full Post »

Att lata sig

Det är kanske svårt att få rätsida på USAs sjunde president Andrew Jacksons politiska arv men den ivriga duelleraren sade ett och annat klipskt, till exempel:

There is no pleasure in having nothing to do; the fun is having lots to do and not doing it.

Read Full Post »

Skippy dör

Skippy Dies av Paul Murray är en hejdlöst rolig och bottenlöst sorglig bok på samma gång. Redan i prologen dör Skippy, en tonåring som bor på en irländsk internatskola för pojkar och tävlar med i skolans simlag, och resten av boken handlar om livet på skolan bland lärare och elever. Jag hade inte tråkigt en gång på de drygt 660 sidorna, vem skulle inte minnas hur det var att streta sig igenom tonårsvåndan. I boken finns slagsmål, vetenskapliga experiment, kärlek, droger, mobbning, sexuella övergrepp och alltför många vuxna som sviker barnen, ibland för att de tänker på sig själva men också för att livet kan vara så hopplöst svårt.

Mother loves Ruprecht. Lori loves Skippy. God loves everybody. To hear people talk, you would think no one ever did anything but love each other. But when you look for it, when you search out this love everyone is talking about, it is nowhere to be found; and when someone looks for love from you, you find you are not able to give it, you are not able to hold the trust and dreams they want you to hold, anymore than you could cradle water in your arms.

Boken var med på Bookerprisets långlista i fjol höstas och kunde gott för min del ha kommit med på kortlistan också.

Read Full Post »

Fem knivar hade Andrej Krapl

Det tog några år för mig att upptäcka Hannele Mikaela Taivassalo men så kom jag att läsa novellsamlingen Kärlek kärlek hurra hurra som var hennes debutbok. Vem skulle kunna motstå en så intressant samling med humor och traktorfilosofi? Inte jag i alla fall, så jag var fast och läste nu hennes roman Fem knivar hade Andrej Krapl.

Som novellsamlingen är också romanen sin egen på ett väldigt bra sätt. Huvudpersonen Alisa stjäl fyra av Andrej Krapls fem knivar och hans psalmbok, lämnar sin leriga österbottniska by och drar ut i världen. Hon reser iväg inte som Katarina i Mikaela Sundströms Dessa himlar kring oss städs, men kanske ändå lite. Hon far vidare  till staden, till huvudstaden, till Sverige (Göteborg? Stockholm?) och slutligen till New York. Hon funderar på att återvända, fast man aldrig kan återvända, för att gå tillbaka är en ny väg det också, det har Andrej Krapl sagt. Och så går hon en ny väg tillbaka.

Mellan Alisas kapitel får ”Gud” muntur:

Det är aldrig bra om det finns en kniv i en berättelse, men om det finns fem så tar de kanske ut varandra?

Kanske.

Mörk och konstig och stark och bra är berättelsen.

Read Full Post »

Point Omega

Egentligen hade jag tänkt mig att den första boken av Don DeLillo som jag skulle läsa skulle vara White Noise eller Underworld men så råkade jag se hans senaste bok Point Omega när jag stod bland hyllorna på biblioteket och lånade den. En imponerande bok.

I Point Omega är varje ord noga valt och stämningen stannar med läsaren långt efter att boken tagit slut. Språket är knappt, miljön är knapp och är personerna bara tre, mer eller mindre. I ett hus mitt i öknen samtalar två män om en dokumentärfilm den yngre av dem vill göra och försöker övertala den äldre att ställa upp i. Den äldre mannen, Elster, har mot slutet av sin (i det övriga akademiska?) karriär arbetat på Pentagon under upptakten till kriget i Irak och det har satt djupa spår. Han blickar tillbaka på sitt liv, försvarar sig i knappa ordalag och säger bland annat:

Do we have to be human forever? Consciousness is exhausted. Back now to inorganic matter. This is what we want. We want to be stones in a field.

Dagarna går och motiven till varför de är där blir suddigare. Så anländer Elsters eteriska dotter och förändrar dynamiken och stämningen innan hon försvinner lika plötsligt med förödande följder.

Lika viktiga som något av det som händer i huset mitt i öknen är prologen och epilogen som utspelar sig på ett konstmuseum där Douglas Gordons videoinstallation 24 Hour Psycho visas. I konstverket är scenerna ur Alfred Hitchcocks film är utdragna, långsamma, så att hela filmen från början till slut tar ett helt dygn och speciellt bokens epilog som utspelar sig vid installationen är nästan ännu mer kuslig än själva filmen. Och då får ändå redan stråkorkesterns musik i Psycho mig att rysa.

Läs Point Omega med eftertanke. Du hinner nog, den är bara 117 sidor lång.

Read Full Post »

Herr Piccards maränger (eller i alla fall nästan)

‘Mina unga vänner har ni aldrig ätit en maräng? Ni vet hur det är: så snart man börjar tugga på en maräng, så sjunker den ihop, så att det knappast blir något kvar. Bara lite luft.’

[…]

‘Men förlåt, herr Sventon’, sa herr Piccard och viftade ivrigt med handen. ‘En maräng får absolut inte bestå av bara luft. Jag försäkrar, våra maränger här…’

ur Ture Sventon i Paris av Åke Holmberg

Maränger är egentligen min kompis Lenas specialområde där jag säkert inte borde göra intrång, men när jag i mitt ihärdiga glasslagande började ha ett överflöd av äggvitor i små burkar och pytsar och askar i kylen måste något göras. Detta något var maränger nästan lika goda som dem jag tänker mig att herr Piccard skulle bjuda på på sin hotellrestaurang: frasiga utanpå med ett oemotståndligt och lite segt innanmäte.

Till 21 st maränger använde jag:

3 äggvitor

1 knapp dl strösocker

1½ dl florsocker

Först satte jag ugnen på ca 110°C.

Äggvitorna lär ska var rumstempererade för att marängerna ska bli bra och helst ska skålen inte vara av plast så jag hällde mina äggvitor i min stora degbunke i rostfritt stål och började vispa. Jag använder en vispdel till min stavmixer som varken är särskilt kraftig eller snabb men det har fungerat bra.

När äggvitorna var fluffiga som vänligt stämda moln och bildade spetsar och uddar när jag drog upp vispen hällde jag i strösockret lite i taget och vispade mellan varven. Sockret gjorde marängsmeten tjockare och glansigare och när allt strösocker var med hällde jag florsockret i min sikt och lät det snöa över smeten. Ungefär fyra gånger medan jag siktade i florsockret tog jag paus och rörde försiktigt om i bunken.

På två bakplåtspappersklädda plåtar droppade jag med hjälp av två matskedar ut smeten och stack in plåtarna i ugnen. Om sanningen ska fram har jag inte en enda bakplåt så jag använde en långpanna och ett galler men idén är den samma. Min konventionella elugn utan fläkt är inte direkt gjord för att grädda två plåtar i samtidigt men det gick, speciellt om jag ibland flyttade om plåtarna. Efter en dryg timme var marängerna färdiga.

Lufttätt uppbevarade lär maränger ska hålla i ett par veckor.

Read Full Post »

Den besynnerliga händelsen med hunden

I The Curious Incident of the Dog in the Night-Time (på svenska: Den besynnerliga händelsen med hunden om natten) av Mark Haddon får läsaren på ett fantastiskt sätt uppleva hur berättaren, den 15-årige Christopher, resonerar. Boken är en sann historia som Christopher skriver, den är sann för Christopher har Aspergers syndrom eller är autistisk (för mig blev det litet oklart vilket) och kan inte ljuga, hitta på eller tänka sig in i situationer som han inte upplevt, men han kan tänka logiskt och är matematiskt begåvad. En natt strax efter midnatt hittar han grannens hund brutalt mördad på gräsmattan och samtidigt som han börjar reda ut mordet börjar han skriva sin deckare. Arbetet vänder upp och ner på hans tillvaro och leder honom längre bort från hemmet än han någonsin tidigare varit på egen hand i den förvillande världen. Jag är imponerad av Mark Haddons insikt och förmåga att leva sig in och belysa Christophers världsbild så det blir en sorglig, rolig och framför allt givande bok.

Jag är lite fundersam över att en del klassar The Curious Incident of the Dog in the Night-Time som en barnbok, och visst är gränserna flytande, men jag tror att speciellt vuxna får ut mycket av att läsa boken. Eller till och med av att bara läsa en del av den, som början av mitt favoritstycke:

And Siobhan says people go on holidays to see new things and relax, but it wouldn’t make me relaxed and you can see new things by looking at earth under a microscope or drawing the shape of the solid made when 3 circular rods of equal thickness intersect at right angles. And I think that there are so many things just in one house that it would take years to think about all of them properly. And, also, a thing is interesting because of thinking about it and not because of it being new.

Read Full Post »

Noveller av Zinaida Lindén och en del andra

När jag ser Viola-smältost i kyldisken i snabbköpet kommer jag att tänka på Zinaida Lindén. En gång i tiden var Viola inte en hel produktserie utan en prydligt förpackad ost med bilden av en blåögd kvinna. Jag kan inte minnas om det var på TV eller radio jag hörde Zinaida Lindén läsa en bit ur något hon hade skrivit där ostförpackningens Viola spelade en betydande roll. Hur som helst råkade jag hitta Zinaida Lindéns novellsamling Lindanserskan på biblioteket och i min nyfunna förtjusning över novellen som skönlitterär form tog jag med den hem. Det visade sig vara en fin samling med klipska iakttagelser och finurligt språk som man mår bra av att läsa.

Favoritcitatet:

Tydligen tiger vi om samma sak, eftersom hon frågar försiktigt ”Ska vi kanske prata… om något annat?”

När det handlar om att läsa är boken fortfarande min absoluta favorit. Upplevelsen är så annan än att läsa på datorskärmen till exempel och fast jag har hört att de elektroniska läsplattorna är behagligare att läsa från än medeltalsdatorn har jag inte låtit mig övertygas (än). Däremot finns det intressanta noveller att läsa gratis på nätet speciellt på engelska: Guardian samlade ihop sommarnoveller av en hel hög spännande författare, till exempel, och så finns det flera sidor med lite äldre noveller som redan blivit klassiker.

Utöver texter finns The New Yorkers Fiction Podcast som jag erkänner att jag är beroende av. Podcastens noveller kan också läsas på nätet om man inte vill höra författarna som valt dem läsa och diskutera dem, men jag tycker om högläsning och kan rekommendera bland annat The Lottery av Shirley Jackson och Adams av George Saunders, men skärrande är de ju nog. I ett inlägg på Atlasbloggen har man dessutom chansen att höra Mavis Gallant läsa just den novell jag nämnde tidigare. Härligt!

Månne det finns lika fina texter och klipp på svenska där ute på nätet som jag inte är medveten om?

Read Full Post »