Egentligen hade jag tänkt mig att den första boken av Don DeLillo som jag skulle läsa skulle vara White Noise eller Underworld men så råkade jag se hans senaste bok Point Omega när jag stod bland hyllorna på biblioteket och lånade den. En imponerande bok.
I Point Omega är varje ord noga valt och stämningen stannar med läsaren långt efter att boken tagit slut. Språket är knappt, miljön är knapp och är personerna bara tre, mer eller mindre. I ett hus mitt i öknen samtalar två män om en dokumentärfilm den yngre av dem vill göra och försöker övertala den äldre att ställa upp i. Den äldre mannen, Elster, har mot slutet av sin (i det övriga akademiska?) karriär arbetat på Pentagon under upptakten till kriget i Irak och det har satt djupa spår. Han blickar tillbaka på sitt liv, försvarar sig i knappa ordalag och säger bland annat:
Do we have to be human forever? Consciousness is exhausted. Back now to inorganic matter. This is what we want. We want to be stones in a field.
Dagarna går och motiven till varför de är där blir suddigare. Så anländer Elsters eteriska dotter och förändrar dynamiken och stämningen innan hon försvinner lika plötsligt med förödande följder.
Lika viktiga som något av det som händer i huset mitt i öknen är prologen och epilogen som utspelar sig på ett konstmuseum där Douglas Gordons videoinstallation 24 Hour Psycho visas. I konstverket är scenerna ur Alfred Hitchcocks film är utdragna, långsamma, så att hela filmen från början till slut tar ett helt dygn och speciellt bokens epilog som utspelar sig vid installationen är nästan ännu mer kuslig än själva filmen. Och då får ändå redan stråkorkesterns musik i Psycho mig att rysa.
Läs Point Omega med eftertanke. Du hinner nog, den är bara 117 sidor lång.
Honung upp till randen 