Det tog några år för mig att upptäcka Hannele Mikaela Taivassalo men så kom jag att läsa novellsamlingen Kärlek kärlek hurra hurra som var hennes debutbok. Vem skulle kunna motstå en så intressant samling med humor och traktorfilosofi? Inte jag i alla fall, så jag var fast och läste nu hennes roman Fem knivar hade Andrej Krapl.
Som novellsamlingen är också romanen sin egen på ett väldigt bra sätt. Huvudpersonen Alisa stjäl fyra av Andrej Krapls fem knivar och hans psalmbok, lämnar sin leriga österbottniska by och drar ut i världen. Hon reser iväg inte som Katarina i Mikaela Sundströms Dessa himlar kring oss städs, men kanske ändå lite. Hon far vidare till staden, till huvudstaden, till Sverige (Göteborg? Stockholm?) och slutligen till New York. Hon funderar på att återvända, fast man aldrig kan återvända, för att gå tillbaka är en ny väg det också, det har Andrej Krapl sagt. Och så går hon en ny väg tillbaka.
Mellan Alisas kapitel får ”Gud” muntur:
Det är aldrig bra om det finns en kniv i en berättelse, men om det finns fem så tar de kanske ut varandra?
Kanske.
Mörk och konstig och stark och bra är berättelsen.
Honung upp till randen 